Före detta kriminalspanare Bill Hodges är nybliven pensionär, en tillvaro han finner deprimerande och trist. På rutin följer han dåliga tv-program samtidigt som han pillar med sin fars gamla revolver och leker med tanken av blåsa skallen av sig. Så dimper ett brev ned i brevinkastet, ett brev som kommer att förändra Hodges tillvaro och ge honom livsgnistan tillbaka.

Brevets anonyme avsändare är den man som några månader tidigare körde in en mercedes rakt i en folksamling för att sedan försvinna spårlöst. Hodges minns fallet, han var ansvarig för utredningen och har haft svårt att släppa den. Nu får han en ny chans och en katt och råtta lek inleds.

Mr Mercedes är Stephen Kings första renodlade thriller men det märks att han redan är bekant med genren. Han använder sig av många kända deckartroper, ibland riktigt snyggt, som när Hodges får en filthatt i present, en hatt som kommer att få konsekvenser för berättelsen, men oftast blir det inget alls av dem. De blir ett uppradande av klichéer som gör att berättelsen upplevs som en lång gäspning.

Till att börja med har vi Hodges, han är den typiske deckarhjälten, en överviktig, alkoholiserad och deprimerad polis. Hans förhållande till exfrun och dottern är problematiskt då han satte sitt jobb före familjen. Är det verkligen intressant att läsa om fler sådana poliser?

Sedan är det Hodges kärleksintresse, Janey, en betydligt yngre nyskild kvinna vars tidigare äktenskap beskrivs som tragiskt. Äktenskap används som en förevändning till varför Janey väljer att ha sex med den fete Hodges, en akt som visserligen beskrivs som fantastisk men gestaltas väldigt torftigt. Janeys främsta uppgift tycks dock vara att leda Hodges på rätt spår och få honom att släppa till och börja älska livet igen. När spåren kallnar eller Hodges börjar ifrågasätta vad han sysslar med används Janey som en katalysator för att driva på berättelsen.

Mr Mercedes, eller Brady Hartsfield som han egentligen heter, romanens antagonist är även han närmast en karikatyr av en deckarromansskurk. Arketypen är Robert Blochs romankaraktär Norman Bates från boken Psycho. Precis som sin föregångare har Brady ett problematiskt förhållande till sin mor vars psykologiska misshandel, om inte orsakat, åtminstone bidragit till Bradys psykopatiska beteende.

Jag skulle kunna fortsätta rada upp de klichéer men det skulle bli långtråkigt, precis som Kings roman blir. Det finns inget nytt här, inget som vi inte sett förut. Men King verkar medveten om detta. Han tycks försöka ironisera över troperna, men misslyckas, han når liksom aldrig dit och klichéerna blir endast klichéer.

Det är inte bara klichéerna som gör att romanen känns tradigt. King har ett sett att bygga upp spänning som jag finner högst irriterande. Han visar halva bilden, utesluter avgörande information för att hålla sina läsare på spänn och han gör det utan att dölja det. Det är ett effektivt men billigt sätt att få läsaren att fortsätta läsa, men det går att göra snyggt, så är inte faller i Mr Mercedes där tilltaget känns klumpigt.

Men två tredjedelar in i romanen kommer en vändning och jag tycker mig se en annan sida av King. Jag dras plötsligt med in i berättelsen och den rafflande upplösningen drämmer till mig som tryckvågen från en bomb. Men det är en upplösning som är värd en bättre roman, för här räcker den inte för att väga upp för klichéer och billiga effekter.

I min läsning kommer jag ofta på mig själv med att leta efter en djupare mening, men jag hittar ingen, och som spänningsroman tar det alldeles för lång tid innan den blir spännande på riktigt.