Det är 1945 och andra världskriget lider mot sitt slut. I ett kloster i norra Italien finns sjuksköterskan Hana som stannat kvar i den sönderbombade byggnaden för att ta hand om en patient.

Michael Ondaatjes Den engelske patienten är en berättelse om längtan. Om längtan bort från ett krig, om längtan hem, om längtan efter kärlek och om längtan efter identitet.

Klostret kommer snart att befolkas av ytterligare två personer, Caravaggio, en vän till Hanas far som dog i Frankrike och Kip, en indisk sikh och sappör i den brittiska armen. De fyra människorna väntar ut krigets sista dagar tillsammans, i den ödsliga villan, som blir både en fristad från kriget utanför och ett fängelse.

Ondaatjes poetiska språk kryper sakta fram över sidorna, försäger sig aldrig, utan håller läsaren på avstånd utan att för den skull distansera sig. De fyra karaktärernas berättelser vävs på så sätt fram, lite i taget, utan brådska. Det kan till en början kännas spretigt, men det är här som Ondaatje är som bäst, att fläta samman vad som först tycks vara en lös samling berättelser till att bli en enda.

På samma sätt berör boken flera olika teman. Det är en bok om krig, om vad som händer med människor i krig. Beskedet om att Hanas far dött är något som drabbar den unga sjuksköterskan väldigt hårt. Men hon vill inte prata om det, stänger känslorna ute och flyr dem genom sitt arbete.

Identiteten är ett annat tema som boken berör. Jag upplever Hana nästan som identitetslös till en början, och hennes bakgrund tycks saknas, samtidigt är detta väldigt mycket hennes berättelse och hon blir, tots sin historielöshet, den starkaste karaktärsskildringen i boken. Men identitetstemat kanske blir tydligast i den engelske patienten, han som ligger sjuk på övervåningen. Frågan ligger obesvarad genom romanen, vem är han? Vad kommer han ifrån? Det är Caravaggio som fattar misstanke om honom först, är han egentligen spion för fienden?

Men vad är det som gör en identitet? Är det vi själva eller andra som gör oss till den vi är? Romanen berör dessa frågor utan att någonsin ställa dem rakt ut. Kips indiska bakgrund gör att han inte vill eller kan ta samma plats som de övriga, men han har aldrig låtit detta vara ett problem och har alltid rätat sig i leden. Men när han får höra om bomberna som släppts över Nagasaki och Hiroshima kan han inte längre hålla tillbaka. Hans ilska går ut över den engelske patienten som i Kips ögon blir ansvarig för all världens lidande.

Ondaatje är skicklig på att skildra dessa olika ämnen, och han håller ihop dem snyggt med en kärlek, alltså det är kärleken som ändå får människan att gå vidare, att kämpa vidare när allt är mörkt. Men här är också mitt problem med boken, den blir sentimental inför sig själv i det här fallet gör det att det är svårt att ta ämnena som den vill diskutera på allvar.

Den första bok jag läste av Ondaatje var I skepnad av ett lejon, på många sätt påminner Den engelske patienten om den, det långsamma poetiska språket, de spretiga historierna som vävs samman, men I skepnad av ett lejon berörde mig betydligt mer, just för att den inte blir sentimental, den håller ut hela vägen, vilket Den engelske patienten inte gör.

Jag har svårt för att värja mig för Ondaatjes språk och poetiska sätt att väva samman berättelsen. Men här tycker jag inte han når hela vägen och den som inte har en förkärlek för sentimentala kärleksromaner kommer nog inte att hitta rätt med denna bok, då finns det annat av Ondaatje som är bättre.