Det går att beskriva Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet som en släktsaga som följer familjen Buendías öde i den isolerade byn Macondo. Men det är en beskrivning som inte känns tillräcklig. Många har också beskrivit romanen som en berättelse om Colombias och Sydamerikas historia. Men inte heller det räcker för att sammanfatta Márcues roman.

Kanske skulle det gå att tolka Hundra år av ensamhet som ett sorts inverterat nationalepos, en saga som å ena sidan berättar en nations historia, men som till skillnad från nationaleposet saknar hjältar och hyllningar till av nationens historia. Kanske kommer man närmre en romanen med en sådan beskrivning, även om det känns för snävt för att ringa in berättelsen.

För Márquez bok breder ut sig, spränger alla gränser för vad en roman är och vad den kan vara. Det blir en existentiell berättelse, inte om den enskilda människan, utan om mänskligheten i sig. Den berör alla aspekter av mänskligheten, kärlek, hat, svält, krig, sjukdomar, tro, avund, revolution, kolonialism, individualism, kollektivism och ensamhet är bara några av alla de ämnen som på ett eller annat sätt avhandlas.

Släkten Buendías urfader, José Arcadio Buendía, och urmoder, Ursula Iguarán, är med och grundar byn Macondo någonstans i Sydamerikanska träskmarker. Macondo utgör mer eller mindre romanens värld och familjen Bundías hus är dess epicentrum. I den lilla isolerade byn får vi följa de olika individerna i familjen Buendía, deras drömmar och deras ständiga kamp mot den ensamhet som är familjens gemensamma öde.

Det är en väv av komplicerade släktskap och familjeförhållande som sträcker sig över de hundra år som familjen lever och verkar i Macondo, från dess uppbyggnad till dess fall. Varje generation tycks ständigt dömda att upprepa samma misstag som sina föräldrar, antingen de väljer att stänga in sig för att leva ett sorts eremitliv eller de väljer ett liv i lust och extravagans. Det är en ständig illusion av livet de lever i som aldrig blir något mer än just en illusion som döljer denna sanna ensamhet som varje individ är dömd till.

Márquez sätt att berätta är mer sagolik än sagan och mer verklig än verkligheten. Han blandar det realistiska med det magiska, fakta med fabel, komedi med tragedi och genom hela boken finns en ständig kamp mellan en värld som utvecklas och ett samhälle som stannat i tiden. För Macondos invånare tycks flygande mattor lika magiska som elektriciteten och det finns inga gränser som skiljer psykisk sjukdom och magiska upplevelser.

Det stora persongalleriet tillsammans med att många av karaktärerna delar namn kan lätt förvirra läsaren och göra det svårt att ta till sig historien, något även jag drabbades av. Men när jag upptäckte att det inte är en historia om individer utan om mänskligheten och helt enkelt tillät mig följa med i den våg som utgör Márquez berättande kunde jag njuta av läsupplevelsen. Den är en roman som kräver sin tid av läsaren, som låter läsaren njuta av varje ord, varje tecken bara man låter sig själv släppa tyglarna, låter texten föra dig dit den själv vill.

Samtidigt är det en berättelse som blir det läsaren själv vill att den ska bli. Den har inga pekpinnar eller förklaringar och det finns inga möjligheter till enkla tolkningar. Varje läsare kommer få sin egen berättelse, du kommer se det du själv vill se. Det kan vara en saga lika väl som en historieskildring, en tragedi lika väl som en komedi. Den är precis som livet själv.