Det är en film som folk antingen hatar eller älskar, någon kompromiss tycks inte finnas. Jag älskar den, från första bildrutan. Johnny Depp är i sitt esse när han tar sig an rollen som Raoul Duke, författaren och journalisten Hunter S. Thompsons alter ego, i en drogtripp genom Nevadas öken.

Handlingen är simpel, Duke får i uppdrag att skriva en artikel om en motorcykeltävling i Las Vegas. Med sig har han sin advokat, den samoanska Dr. Gonzo, spelad av en överviktig Benicio Del Toro och en väska med fylld med allehanda droger.

”We were somewhere around Barstow, on the edge of the desert, when the drugs began to take hold” inleder Dukes berättarröst filmen. Drogerna är centrum för filmen, estetiken, skådespelet, kameran, ljudet, allt i filmen finns där för att förstärka upplevelsen av en psykos. Ja, en psykos är nog det bästa sättet att beskriva upplevelsen av denna film. Den tar tag i en, låter en bli en del av trippen, som att bli meddragen på en fest en inte tänkte gå på för att sedan inte vilja lämna eftersom det finns en risk att missa något kul.

För regin står Terry Gilliam, känd för filmer som De 12 apornas armé, Fisher King och Brazil. Gilliams galna sinne är perfekt för att skildra Thompsons galna roman. Filmen går att jämföra med The Rum Diary från 2011, en annan film som bygger på en Thompsonroman med Depp i huvudrollen. Men till skillnad från Fear and Loathing lyckas den inte med samma hysteriska och galna berättande som Gilliam.

Men trots drogernas centrala roll så är de knappast huvudtemat för berättelsen. Drogerna blir istället drivkraften som för berättelsen framåt, ibland mer än själva karaktärerna. Det är en berättelse om Amerika och den amerikanska drömmen, den som Duke och Dr. Gonzo bestämt sig för att finna.

Men den amerikanska drömmen tycks som bortblåst, ersatt av en dystopisk, galen värld förlorad i sin egen blinda tro på sig själv, en övertygelse om sin egen storhet. Ett tema som Gilliam ofta återkommer till i sina filmer och kanske är det just detta som gör honom till den perfekta regissören för denna film.

Filmen utspelar sig 1971, det är två år efter the summer of love, Richard Nixon är president Vietnamkriget rasar för fullt, långt från amerikanernas vardag. Det Amerika som skildras tycks befinna sig i en sorts post-hippievärld, där, å ena sidan, moralens ryttare pekar finger mot allt och alla som väljer att sticka ut från normen, och, å andra sidan, livet går ut på att hitta nästa stor kick.

Gilliam skildrar detta genom att skapa en närmast klaustrofobisk känsla. Kameran stannar aldrig upp, ger aldrig tittaren tid att tänka efter. Det är mer som en bergodalbana, nästa sväng kommer innan du hinner reagera. Som tittare är det svårt att värja sig, jag känner mig som en del av festen.

Johnny Depp gör en fantastisk prestation när han skildrar den Thompsoninspirerade karaktären Raoul Duke, en karaktär han trivs med vilket är tydligt när han delvis återvänt till denna karaktär för hitta inspiration till piraten Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean. Del Toro gör även han en suverän insats som Dr. Gonzo och kompletterar Depp perfekt. Gilliam har dessutom lyckats få med flera välrenommerade skådisar i mindre roller i filmen. Bland dessa går att nämna Cameron Diaz, Gary Busey, Tobey Maguire och inte minst Christina Ricci som ett ungt fanatiskt Barbra Streisand-fan.

Fear and Loathing in Las Vegas är en tripp utöver det vanliga, lika galen som underhållande, men knappast en film för alla. Men den som söker en psykotisk kick, galen humor och skruvade dialoger kommer älska detta lilla mästerverk.