Ända sedan jag såg The Road Warrior som liten har jag fascinerats av postapokalyptiska berättelser. Genren har en förmåga att ge en trovärdig bild av framtiden, ifrågasätta samtida fenomen och samtidigt erbjuda författaren en god möjlighet att utforska människans innersta natur. Dmitrij Gluchovskij är fullt medveten om genrens möjligheter vilket är tydligt i hans debutroman Metro 2033 – den sista tillflykten, tyvärr med ett misslyckat resultat.
Premissen för den postapokalyptiska berättelsen är ofta avsaknad av resurser, det kan röra sig om mat, vatten eller olja för att ta några exempel. I Metro 2033 är det själva utrymmet som saknas. I Moskvas mytomspunna tunnelbanesystem lever de få som överlevt ett atombombskrig. I Metron lever de hopträngda på de skilda stationerna som är uppdelad mellan olika fraktioner. Att röra sig i Metron är svårt då det är svårt att få tillträde till de olika stationerna samtidigt som det förekommer mystiska saker i de mörka tunnlarna.
Gluchovskijs underjordiska värld är fylld av suggestiva miljöer och författaren målar upp ett fascinerande samhälle som formats i Metrons komplicerade tunnelsystem. Fraktionernas mellanmänskliga konflikter alterneras med kampen mot mutanter och andra varelser som gömmer sig i tunnlarna eller på jordytan.
Protagonisten Artiom bor på stationen VDNCh, Metrons nordligaste bebodda station. Stationen har under de senaste åren utsatts för allt hårdare attacker av varelser från ytan som kallas ”De svarta”. I ett försök att finna en räddning som slutligen ska kunna stoppa hotet från ovan beger sig Artiom in i Metron i jakt på hjälp.
Ett centralt tema för romanen är främlingsfientlighet och förhållandet till De Andra, något som bristen på utrymme ger mycket goda förutsättningar att utforska. Tyvärr misslyckas Gluchovskij att ta tillvara på möjligheten och tvingar sina karaktärer upp ur gjorden för att få fram sin poäng.
Samtidigt känns romanen spretig, den vill för mycket. Gluchovskij försöker belysa mellanmänskliga konflikter och samtidigt diskutera subjektets existens utan att lyckas gestalta något av det. Detta resulterar i övertydliga förklaringar där författaren tvingas skriva sin läsare på näsan.
Utgångspunkterna för ämnena känns inte heller aktuella, den postmoderna litteraturen har redan avhandlat dem i 50år. Det blir en filosofi för den som saknar intresse för teori, kvasiintellektuella tankar utan innehåll som ger boken ett sken av att vara djup. Och istället för att utmana invanda tankesätt blir det ett upprätthållande av borgerliga och patriarkala strukturer.
Det är just den manliga individen som hyllas. Artiums följeslagare är alla vita män medan mörkhyade män blir karikatyrer och kvinnor helt förskjuts till periferin. De kvinnor som nämns är mödrar, systrar eller prostituerade som helt saknar personlighet. Ironiskt nog används rasism och kvinnoförtryck för att beskriva den fascistiska fraktionens ondska.
Min upplevelse är att Gluchovskij helt borde struntat i sina försök att vara djup och koncentrerat sig på det han är bra på, nämligen att berätta en spännande och intressant berättelse. Istället mynnar hela romanen ut i en intetsägande pojkrumsfantasy som varken lyckas underhålla eller vara djup.
Lämna ett svar